Arwen bloggar: Personlighet och egenskaper....

.....är ju väldigt individuellt för varje individ. Jag själv är ju inte den mest sociala katt man kan tänka sig om man jämför med övriga fyrfotingar i min familj. Jag är social mot matte på mina egna villkor men där stannar det och så har det alltid varit. När vi får besök får man som oftast inte ens en liten glimt av mig. Jag gillar inte höga ljud eller hastiga rörelser, det skrämmer mig. Kanske råkade jag ut för något när jag var liten som satt spår i mig. Fast det blir lite bättre lite grann i taget. Nu kan jag faktiskt visa mig när grannungarna är här och leker med oss. Jag deltar inte men bevakar på tryggt avstånd.
 

 

 

Husse gillar jag bara när det vankas mat!

 

Fast jag har en hel del speciella saker för mig. Förr agerade jag som mattes väckarklocka (eller rättare sagt som frukostklocka), då väckte jag först Chili som blev irriterad och sprang efter mig, slutresultatet blev att matte klev upp mitt i natten och gav oss en mycket (för) tidig frukost. Fast den stafettpinnen har numer övertagits av Chili och Snöa som sätter igång och kivas frampå morgonkvisten och då de båda ligger och sover på mattes ben vaknar hon såklart och så blir resultatet detsamma. Men matklocka är jag resten av dagen. Jag talar tydligt om att det är dags för käk genom att söka upp matte och när hon tror att jag kommer för att få lite kel så springer jag iväg mot matskålarna och jag slutar inte förrän maten är serverad...

 

En bra egenskap jag har är jag är den så kallade fredsmäklaren i familjen. Så fort det blir något tjafs är jag där och dömer ut den som felat. Till och med matte har fått erfara min rättspatos. En kväll förra sommaren när det var dags att gå och lägga sig ville Chili inte gå in från altanen, matte går fram och tar tag i honom för att bära in honom, han protesterar genom att högljutt tala om att det inte är ok. Då kommer jag utrusande och daskar till matte på benet, stirrar henne stint i ögonen och är väldigt tydlig med att hon ska släppa honom. Det är ungefär så det går till när jag medlar i en tvist och fast jag är liten så vågar jag. Jag gillar inte när det bråkas omkring mig. 

 

När jag väl är på goshumör är det all-in. Oftast blir det så i soffan när jag skedar med matte framför Tv:n, fast husse måste befinna sig på ett visst avstånd annars går jag inte dit. Jag älskar att bli kliad på magen och vänder snabbt upp den sidan till för att hon lättare ska nå. Sen blir det likadant vid läggdags. Ibland hoppar jag upp i mattes knä när hon sitter framför datorn och det tycker jag är mysigt. Att bli kammad gör att jag nästan kliver ur pälsen min.

Vill förtydliga att husse aldrig på något sätt gjort mig illa, jag litar bara på matte när jag själv bestämmer mig för det, för även mot henne kan jag vara lite skeptisk ibland....

 

 

 

Att laserpekaren är min absoluta favoritleksak är ingen underdrift. Ett bra sätt att hålla magomfånget lagom runt:)

 

Och när jag hittar den där speciella tygsaken (mattes gamla svettband), då sjunger jag för alla ungefär vid läggdags och en bra stund framåt.

 

Det jag vill komma till är att jag är en speciell katt, med mina egenheter, som (om jag hade gått ute och blivit omhändertagen nu) förmodligen hade hamnat i kategorin "skygg", enligt länsstyrelsens premisser. Det finns inte en chans att jag på några få dagar skulle visa tecken på att vara så pass socialiserad mot okända människor att jag stryker sig mot en låtsas hand och inte uppvisar några stress symtom....tänk er själva om ni befann er på en ny okänd plats, förmodligen insatt i en bur, okända lukter och individer omkring er. Personligen skulle jag nog bli livrädd för den där låtsashanden, bara det....därför är jag glad att mitt katthem har en no-kill-policy. Att skygga och förvildade katter ges chans till ett fortsatt långt liv. En skygg och hemlös katt kan absolut bli tam, men inte på så kort tid som våra myndigheter vill tro. Betänk också att de allt som oftast inte har någon bra relation till människor. Bortjagade och oönskade gör ju att tilliten ofta får sig en stor törn även om de en gång haft en familj.

 

Och alla vi katter, tillsammans med ägare som förstår, har väl kommit till den insikten att som unika individer vill vi ju helst leva.

 

Det pågår just nu en namninsamling i detta avseende. Skriv gärna under, dela länken!

Din underskrift behövs! Och du, glöm inte att godkänna underskriften i din mailbox!

http://www.skrivunder.com/sluta_avliva_katter_med_mina_skattepengar

 

Arwen

 

www.katthemmet.nu

 

"När du adopterar en hemlös katt räddar du två liv, den du adopterar och den som kommer ta den andras plats"